Marskatt

Förra inlägget var minsann inget skämt.

 

Denna helg har min sambo haft vårkänslor som aldrig förr.

 

 

Både lör- och söndagmorgon väckte han mig först vid 4.30
och sen ungefär ett timme senare eftersom inte första försöket lyckades.

 

Normalt stör han aldrig mig när jag sover.

Om det inte är så att jag ligger kvar efter att klockan har ringt.

 

 

Nu använde han min mage som studsmatta

 

 

 och gick så nära mitt ansikte att jag kände hans andedräkt.

 När han fortfarande inte fick nåt livstecken fick jag mig en smäll på nosen näsan.

Upp skulle jag!

 

Det var bara att stiga upp och öppna balkongdörren.

Men han ville inte dit, han gick till ytterdörren och ylade.

 

Så höll han på hela söndagen.

Hade ingen ro att ligga utan sprang runt och ylade,

eller vad det var, nästan hela tiden.

 

 

Idag ringde jag veterinären som först skrattade när jag berättade hur helgen varit.

 

"Jaså, det är omöjlige Sigge som är i farten igen.

Jag har ingen förklaring till varför han uppför sig som han gör.

Vi har ju gjort allt som går att göra och att det eskalerar är helt otroligt"

 

Men de har faktiskt inte amputerat underkroppen eller lobotomerat honom,

fast det vågade jag inte förseslå.

 

Han (Sigge alltså) är ju trots allt så himla söt och bedårande när/om han är sig själv.

 

 

Nu ska vi testa p-piller igen några veckor och se om det lugnar ner sig.....

Hoppas verkligen det hjälper. Annars får du tussa ihop honom med ett rivjärn till kattfröken så att han aldrig mer piper till ;-) Fast det kanske bara ger mersmak...

Håller tummarna att pillerna hjälper! Måste vara jättejobbigt...

Din helg fick mig lite att tänka på Simons cat:

http://www.youtube.com/watch?v=w0ffwDYo00Q

Fast Sigge är nog ute efter nåt annat än mat...

Men lilla gubben vad jobbigt! Hoppas ni får ordning på det för både din och hans skull.

P-piller?! Stackars Sigge! :)

I söndags var jag väldigt glad att han väckte dig. Hehe. Men annars är det synd om dig, ja Sigge med då. Lite.

Det var mej en riktig tjurig stackare!
Det kan inte vara roligt att gå omkring och vara så pilsk och inte veta varför...
Hoppas att ni kommer på ett bra knep för att lugna honom.
Kram

Stackars lille gubben. Inte lätt att vara kastrerad och inte veta vad man känner i kroppen. Ska p piller hjälpa? Min Peppe är ju kastrerad,fast det kanske är skillnad på hundar och katter, han bryr sig inte ett smack om vi möter en löptik.
Men det där verkar superjobbigt både för dig och Sigge,
Kramiz**

Sover du? :)

Kattjävel va? :)